ATELJÉN

Gittan Jönsson

Det började med en annons i en gammal veckotidning från 50-talet. En tecknad leende kvinna med höga klackar och dammsugaren i högsta hugg. Samt bildtexten LEV SOM VANLIGT.

Det var reklam för Mimosept, en dambinda. Kvinnan började tränga sig in lite här och där i mina målningar. I över två år har hon nu härjat där. Hon dyker upp i alla opassande sammanhang. Det blir många oväntade möten, många krockar.

Den här gången dominerar hon hela utställningen. Hon spelar olika roller. Ibland tar hon sitt städerskekall på allvar och rensar upp i olika slags oordningar, ibland spelar hon rollen av abstrakt färgfläck eller tecken. Man vet aldrig var man har henne. Hon dammsuger lika gärna hemma hos KG Nilsson som hos Bamse, Hell's Angels eller hos den Döende Dandyn.

Ibland blir hon trött och måste vila. Hon vet inte om hon är vaken eller drömmer. Ibland sköljs hon med av flodvågskatastrofen. Till slut sjunker hon ned i det svarta vattnet. Kanske är det slutet. Eller början.

I dessa dagar när så mycket sorg och svåra känslor omger oss kan det ifrågasättas varför man skall ordna konstutställningar och sådant. Men det är en stor tröst att göra bilder när livet är oförståerligt och ord inte hjälper. Jag tror också att det kan finnas en stor tröst i att se på bilder. Att komma samman, att trängas lite, titta, prata eller vara tyst.

Konsten är en fri mötesplats, ett öppet spår. Vi ses.

-Gittan Jönsson