|
Jag tänker på känslan
man får när man gått vilse i skogen, och plötsligt kommer ut
i landskapet, inte alls där man trodde. När hela jorden
måste vrida sig under ens fötter för att åter hamna i rätt
läge. När irrgångarna mellan tallarna får sin förklaring och
riktningarna rättas in i efterskott. En slags insikt om hur
det egentligen förhållit sig, hur det verkligen är och var.
Charlotta Mickelsson
använder oftast enkla material. Det bildar former som inte
liknar någonting. Men jag tror att det är figurativt, inte
abstrakt. Det är glimtar av den verkliga verkligheten, så
som vi inte uppfattar den. Som strukturer som är så små att
de bara kan ses i mikroskop, eller så stora att det krävs
teleskop för att upptäcka dem, allt transponerat till en
fattbar skala. Som hjälper för att få den inre kartan att
stämma med den yttre verkligheten.
Och allt är mycket
vackert, men det är en ren bieffekt.
Christian Hedlund,
2006
|
|
|
